Rebecca av Daphne De Maurier

"I natt drömde jag att jag återvände till Manderley. Slottet låg där hemlighetsfullt och tyst och månljuset glänste i fönstren. Men Manderley finns inte längre...

Jag minns när jag kom till Manderley första gången. Vildhyacinterna doftade, jag var nygift och lycklig. Isvinden som slog emot mig när jag steg över tröskeln borde ha varnat mig. Men jag visste inte då vilken makt det förflutna kan ha över levande människor...

Jag kan inte låta bli att tänka på hur det skulle ha varit om Max och jag hade kunnat bo på Manderley utan fruktan. Om Rebecca aldrig hade funnits..."

Första meningen i den här boken "I natt drömde jag att jag kom tillbaka till Manderley", har alltid sett så magisk ut för mig, när jag sett den citerad på olika sidor, både på svenska och engelska. Mycket av min önskan om att läsa boken är bara på grund av den enda meningen.
Så när jag tog upp min nyligt köpta pocketbok var det nästan en liten högtidlig stund, äntligen skulle jag få hålla i själva boken och läsa meningen, och sen fortsätta längre in i berättelsen.

Nu är ju risken med sådana böcker, de man känner sådan förväntan inför, att allt ska krossas och att man inte alls gillar boken som man trodde att man skulle göra. Det kanske ni kan känna igen?

Som tur är var det här inte en av de gångerna! Jag drogs direkt in i Rebecca, och så fort jag fick en ledig stund under dagarna, mellan uppackande och plugg, så hittade boken tillbaka till min hand. Tyvärr gjorde ju det att den tog slut snabbt, jag hade gärna läst ännu mer.

Det känns som att den här redan lite slitna pocketboken, kommer bli ännu mer sliten, för Rebecca är en bok jag tror att jag kommer återvända till.