Dansar med vargar av Michael Blake

                           Originaltitel: Dances with Wolves  Sidor: 283

"Han är inte en officer som andra - löjtnant John Dunbar. Han är en drömmare och idealist - en man som går sina egna vägar. Ingen annan skulle ha stannat kvar, ensam och bortglömd, på det övergivna Fort Sedgewick mitt ute på prärien - i siouxindianernas land. 

Men John vägrar lämna sin post. Han har sin häst och en nyfiken varg som sällskap och han njuter av friheten och det vilda, oändliga landskapet. En dag bryts stillheten - några siouxindianer närmar sig. Det första mötet blir långtifrån fredligt. 

Men John bygger långsamt upp en förtrolig kontakt med stammen. Han lär sig deras språk, får namnet Dansar-med-vargar - blir en av dem. Och mest oväntat av allt: han förlorar sitt hjärta till en mystisk ung kvinna i indiankläder.

Dansar med vargar är en stark och romantisk roman om ett annat sätt att leva, om den stora kärleken och om en man som tvingas till sitt livs svåraste beslut när hans förflutna hinner ifatt honom..."

Det är en evighet sedan jag såg filmen Dansar med vargar, så jag kan faktiskt inte uttala mig något om hur lika boken och filmen är. Jag kommer inte ihåg tillräckligt mycket.

Men boken, vilken berättelse det är. Så fin och spännande. Trots att det nog är ett ganska ogästvänligt landskap som John Dunbar befinner sig helt ensam i så beskrivs det lockande. Den där stillheten och ensamheten verkar nästa vara ett trevligt tillstånd när man läser om det.

När indianerna kommer in blir det mer spännande, samtidigt som en kärlekshistoria börjar utspela sig. En försiktig och trevande sådan med tanke på olikheterna i de två personernas liv; en indiankvinna och en officer i amerikanska armén.

Jag har suttit och småskrattar vissa stunder, gråtit andra stunder och svurit och varit arg andra stunder igen. Det är så blandat i boken; det är glädje, sorg, nyfikenhet och frustration. I slutet grät jag av ilska, det var några extra jobbiga sidor.

En helt klart läsvärd bok!

Biblioteksbesök

Idag var jag förbi biblioteket för att lämna tillbaka den stora högen med böcker jag haft till sommarkurserna. Som tur är var sambon hemma så jag kunde få skjuts, det hade varit jobbigt att ta promenaden dit med den tunga väskan :).

Jag hade från början inte tänkt låna något nytt, eftersom jag har så många egna olästa här hemma. Men när kollade runt på bokbloggar i morse så såg jag en bok jag varit intresserad av tidigare men glömt bort. Jag hoppade in på bibliotekets hemsida för att kolla om den fanns inne, och tänk, det gjorde den! Så en bok fick jag med mig hem!

Det ska bli intressant att läsa den här sedan, det får nog bli min kvällsbok efter att jag läst ut En liten hattaffär på hörnet som för tillfället är min sängbok :).

Veckans bokbloggsjerka

Då var det fredag igen och dags för veckan bokbloggsjerka inne hos Annika! :)
Veckans fråga lyder; 

Vilka böcker tänker du inte läsa och varför? Ge exempel på tre stycken

Hm det här tycker jag är en lite klurig fråga. Det är inte så ofta jag lägger böcker jag inte tänker läsa på minnet men jag ska försöka komma på tre stycken.

• Elsas mode av Sofi Fahrman kommer jag nog aldrig plocka upp för att läsa faktiskt. I mina ögon verkar den vara ganska tråkig. På adlibris står det bland annat "den första boken i en trilogi om Stockholms modevärld" och är det något jag inte är intresserad av så är det faktiskt mode
  
  
• Dags att bli smal. LCHF på mitt sätt av  Katrin Zytomierska, jag minns inte exakt vad det var men i något program pratades det om den här boken och jag minns att det var något speciellt de sa som fick mig att tänka "nej tack!", så den kommer jag aldrig att läsa.
  
  
• Sist jag får nog ta  Jag är Zlatan Ibrahimovic´ : min historia, det finns verkligen inget intresse för mig att läsa den här.
  

Sådär ja, det blev tre böcker till slut efter lite funderingar!

Box 21 av Roslund & Hellström

                                                             
                                                         Sidor: 401

"En kvinna hittas med trettiofem piskrapp över ryggen i en lägenhet med elektroniska lås. En man blandar tvättmedel och amfetamin medan vener fräts sönder. Snart ska en av dem åka nerför trappan i rullstol, med ansiktet in i en vägg. Den andra ska ta hissen ner till bårhuset, peka med en pistol, ta döda och levande som gisslan.

Kriminalkommisarie Ewert Grens och kriminalinspektör Sven Sundkvist leder plötsligt två olika brottsutredningar från en operationssal på akutintaget. 

Har döda människor rätt att tala?
När ett brottsoffer blir en brottsling – 
är hon då god eller ond?"

 Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den boken. Jag blev så förbannad när jag läste den, och jag kan inte säga att jag tycker om den egentligen. Fast när en bok gör en riktigt arg kanske det är en bra bok? Som påverkar?

Men nej, efter lite funderande så kan jag inte säga att jag gillar den. Själva grundberättelsen är spännande, det hade kunnat vara en bra bok. Men de två poliserna, Ewert Gren och Sven Sundkvist, de fastnade inte alls hos mig. Det var deras beteende som gjorde mig så arg, de som ska representera lagen och rättvisan och som handlar så fel.

Det är antagligen meningen att man ska bli arga på dem, att man ska fundera över rätt och fel. men för mig drog det ner vad jag tycker om hela boken tyvärr.

I själ och hjärta av Maeve Binchy

                                     Originaltitel: Heart and soul.   Sidor: 426

"Nunnorna i ledningen för S:t Brigid's Hospital i Dublin ger läkaren Clara Casey den otacksamma uppgiften att bygga upp en hjärtklinik från grunden utan någon egentlig finansiering att tala om. Mot alla odds tackar Clara ja till jobbet, trots att han redan har mer än fullt upp med egna problem - hon ligger i skilsmässa med sin man och har två struliga tonårsdöttrar som förpestar hennes tillvaro. Men med sin sedvanliga målmedvetenhet och omtanke om både patienter och personal lyckas hon få kliniken på fötter och resultatet blir en hjärtklinik som inte liknar någon annan."

Den här boken fick jag i julklapp i min pappa och styvmamma, så den har fått vänta ett tag på att bli läst. Men nu är det gjort! Och det var en riktig mysig bok.

Som läsare får man lära känna patienter och personal på hjärtkliniken, man får följa deras problem och strävan efter ett lyckligt liv. Det fanns stunder då jag hade nära till tårar och stunder då jag fnissade lite för mig själv. De flesta personerna är riktigt trevliga och man fastnar för deras livshistorier, men det finns en som jag bara ville ta tag i och skaka om riktigt hårt för att hon skulle vakna upp och förstå något. Om någon har läst boken förstår ni kanske vem jag tänker på!

Det här är en varm berättelse, om att ta hand om varandra, om att uppskatta varandra och ta vara på livet.

Veckans bokbloggsjerka

       Den här veckan hoppar jag på jerkan inne hos Annika igen! 

Veckans fråga är; 

Vilken bokrelaterad pryl står högst upp på din önskelista just nu?

Hm. En fin golvlampa att ha bakom mitt hörn i soffan vore bra, så jag slapp ha taklampan tänd på kvällarna när jag vill läsa i vardagsrummet. Det är väl den mest praktiska saken jag skulle vilja ha.

Sen skulle jag även vilja ha en den här väskan; 

Rebecca av Daphne De Maurier

"I natt drömde jag att jag återvände till Manderley. Slottet låg där hemlighetsfullt och tyst och månljuset glänste i fönstren. Men Manderley finns inte längre...

Jag minns när jag kom till Manderley första gången. Vildhyacinterna doftade, jag var nygift och lycklig. Isvinden som slog emot mig när jag steg över tröskeln borde ha varnat mig. Men jag visste inte då vilken makt det förflutna kan ha över levande människor...

Jag kan inte låta bli att tänka på hur det skulle ha varit om Max och jag hade kunnat bo på Manderley utan fruktan. Om Rebecca aldrig hade funnits..."

Första meningen i den här boken "I natt drömde jag att jag kom tillbaka till Manderley", har alltid sett så magisk ut för mig, när jag sett den citerad på olika sidor, både på svenska och engelska. Mycket av min önskan om att läsa boken är bara på grund av den enda meningen.
Så när jag tog upp min nyligt köpta pocketbok var det nästan en liten högtidlig stund, äntligen skulle jag få hålla i själva boken och läsa meningen, och sen fortsätta längre in i berättelsen.

Nu är ju risken med sådana böcker, de man känner sådan förväntan inför, att allt ska krossas och att man inte alls gillar boken som man trodde att man skulle göra. Det kanske ni kan känna igen?

Som tur är var det här inte en av de gångerna! Jag drogs direkt in i Rebecca, och så fort jag fick en ledig stund under dagarna, mellan uppackande och plugg, så hittade boken tillbaka till min hand. Tyvärr gjorde ju det att den tog slut snabbt, jag hade gärna läst ännu mer.

Det känns som att den här redan lite slitna pocketboken, kommer bli ännu mer sliten, för Rebecca är en bok jag tror att jag kommer återvända till.