The Orphan Choir av Sophie Hannah

 

Originaltitel: The Orphan Choir

Sidor: 291 (Inbunden)

"Louise's seven year old son has been sent away to boarding school against her wishes, and she misses him desperately. And her neighbour from hell is keeping her awake at night by playing loud, intrusive music. So when the chance comes to move to the country, she jumps at it as a way of saving her sanity. Only it doesn't. Because the music has followed her. Except this time, it's choral music sung by a choir of children only she can see and hear..."

Den här boken har stått i min hylla i flera år och bara väntat på att få uppmärksamhet. I juni blev det äntligen dags och jag måste säga att jag känner mig ganska meh till den. 

Det tog otroligt lång tid för den där flytten ut på landet att hända. Mer än halva boken hann passera innan de äntligen var där. Innan det hade Louise hört barnkören några gånger men mest antagit att det var hennes granne som djävlades med henne. Så den kändes väldigt seg.

När de väl flyttat händer lite mer. Och när slutet närmar sig blir det ganska intensivt. Slutet överraskade dessutom och det är det mest positiva i boken. Oftast är det väl så att en bok kan förstöras av slutet, här är det nästan räddningen istället. Twisten gjorde så det inte kändes som helt bortkastad tid. Men överlag var det tyvärr ingen bok för mig.

Stängd kista av Sophie Hannah

Originaltitel: Closed Casket 

Sidor: 350 (Inbunden) 

Recensionsexemplar: Från Bookmark Förlag, tack! 

"Irländska Fristaten, 1929. Hercule Poirot och kommissarie Edward Catchpool är några av de gäster som bjudit in till den gamla författarinnan Lady Athelinda Playfords gods Lillieoak. Under middagen tillkännager Athelinda en ändring i testamentet. Hon har gjort sina egna barn arvlösa, och alla hennes tillgångar kommer efter hennes död istället att gå till en man som bara har några veckor kvar att leva...

Beslutet väcker förvåning, och kort därefter hittas en person mördad på godset. Hercule Poirot tar sig an fallet. Vad var det som fick Athelinda Playford att ändra sitt testamente? Och vem är det som ligger bakom mordet?"

Jag blev väldigt nyfiken på det här redan när första nya boken om Hercule Poirot släpptes, Monogrammorden. Men trots det blev det, av någon anledning, aldrig av att jag skaffade boken. När jag så fick förfrågan om jag ville läsa den här, kunde jag verkligen inte tacka nej, nu var det dags att stilla min nyfikenhet.

Nu ska jag inte låtsas vara världens största eller mest insatta Agatha Christie-fan, jag har inte läst alla hennes böcker, inte ens nästan. Men de jag har läst har jag verkligen tyckt om. Hon gör det alltid så klurigt och lurar mig varje gång. Därför var det väldigt intressant att plocka upp den här och se om Sophie Hannah skulle lyckas ge mig samma känsla, samma sorts mysdeckare. Det är ju onekligen stora förväntningar man får på sig när man blåser liv i en så här klassisk deckarfigur.

Jag måste säga att jag blev väldigt positivt överraskad. Det är nästan som att läsa en riktig Christie-deckare. Karaktärerna känns trogna hennes sätt att skriva och mysteriet är underbart klurigt och väl uttänkt. Alla är så levande och komplicerade, det finns hemligheter överallt och inget hänger ihop i mina ögon, men för bokens hjälte är det så klart mycket tydligare och jag älskar att följa med på resan när han sakta pusslar ihop allting.

Jag hade ingen koll alls på vem som var skyldig innan Poirot berättade det för mig och alla andra som befann sig i sällskapsrummet när avslöjandet kom. Ja jag vet att jag pratar som om jag var där, men jag läste ut boken på under ett dygn så det kändes faktiskt som att jag var det, så indragen i det hela blev jag.

Det är bara att gratulera Sophie Hannah till att ha gjort ett otroligt bra jobb och konstatera att Hercule Poirot är i väldigt goda händer.