Originaltitel: La Petite Bijou
Sidor: 127 (Pocket)
"Minst tolv år hade gått sedan man slutade kalla mig Lilla smycket och jag befann mig på metrostationen Châtelet vid rusningstid. Jag följde folkströmmen på rullbandet i den ändlösa gången. En kvinna var klädd i gul kappa.
Artonåriga Thérèse tycker sig i kvinnan känna igen sin mor som påstås ha dött i Marocko tio år tidigare. Hon beslutar sig för att följa efter henne. Det blir en störtdykning ned i ett smärtsamt förflutet, i minnen som hon dittills har förträngt."Modiano är den första nobelpristagaren jag blivit intresserad av att läsa faktiskt. Kanske var det för att jag hade börjat jobba i bokhandeln då och följde avslöjandet om vem som vann tillsammans med kollegorna där. Jag kollade i alla fall upp hans böcker efteråt och flera av dem lät riktigt bra.
En av dem var då Lilla smycket, en dotters sökande efter svar och hennes försök att förstå sin uppväxt. Det är en väldigt lågmäld bok där det egentligen inte händer så mycket. Men jag tycker om den i alla fall. Den går mycket på tankar och känslor, och tillsammans med Modianos språk blir det en läsvärd liten berättelse. Kanske förstärktes allt ännu mer av att jag läste den helt ensam ute i stugan, där det är alldeles tyst och läsandet verkligen kan uppsluka mig helt och hållet.
Den är ju väldigt kort så jag har inte så mycket att säga om den. Men nu ser jag ännu mer fram emot att läsa mer av författaren!
