Den blinde mördaren av Margaret Atwood

 

Originaltitel: The Blind Assassin

Sidor: 543 (Inbunden)

"Tio dagar efter krigsslutet körde min syster Laura av vägen på en bro.

Laura Chases äldre syster, Iris, blev vid 18 års ålder bortgift med en framgångsrik företagsledare. Nu är hon fattig, 82 år gammal och bor i Port Ticonderoga, en liten stad som före första världskriget mer eller mindre styrdes av deras då mycket förmögna familj. Samtidigt som Iris klagar över sin numera opålitliga kropp tänker hon tillbaka på sitt långt ifrån exemplariska liv och de risker hon har tagit. I fokus står de händelser som inträffade i samband med systerns tragiska och alltför tidiga död.

Först och främst handlar det om publiceringen av Den blinde mördaren, en roman som gjorde den döda Laura Chase ökänd men också gav upphov till en sannskyldig kult. Iris lever nu "i skuggan av Laura". Lauras roman som var sexuellt mycket frispråkig för sin tid - det oroliga 1930-talet - handlar om en vågad kärlekshistoria mellan en rik ung kvinna och en man på flykt. Under sina hemliga möten i hyresrum och på sjaskiga kaféer underhåller de två älskande varandra genom att hitta på en otäck berättelse i bästa kiosklitteraturstil.

Samtidigt som den påhittade historien slingrar sig fram genom kärlek och svartsjuka, självuppoffring och svek, gör också den verkliga historien det, och båda närmar sig med förfärande hastighet krig och katastrof."

Jag är väldigt, väldigt splittrad angående den här boken. Jag läste ut den så det finns ju något där som driver på och får en att vilja läsa färdigt. Men jag har inte saknat den de stunder jag inte läst, jag var inte överdrivet förtjust i Laura Chases berättelse som är som en bok i boken. 

Själva ramberättelsen som handlar om Iris och hennes liv gillar jag mer, även om den känns onödigt lång ibland. Det är först när jag närmar mig slutet som jag verkligen inte kan sluta läsa, när allt börjar kopplas ihop och svaren kommer fram. 

Så gillade jag den? Jag vet faktiskt inte. Jag gillade de sista 100 sidorna allra bäst. Den överraskade mig där och jag är ändå glad att jag fick veta hur den slutade. Men vägen dit var kanske lite för lång för mig.

MaddAddam av Margaret Atwood

Originaltitel: MaddAddam

Sidor: 496 (Häftad)

Serie: The MaddAddam Trilogy (del 3)

"Toby, a survivor of the man-made plague that has swept the earth, is telling stories. Stories left over from the old world, and stories that will determine a new one. Listening hard is young Blackbeard, one of the innocent Crakers, the species designed to replace humanity. Their reluctant prophet, Jimmy-the-Snowman, is in a coma, so they've chosen a new hero - Zeb, the street-smart man Toby loves. As clever Pigoons attack their fragile garden and malevolent Painballers scheme, the small band of survivors will need more than stories."

Känslan av att avsluta en serie, det är ganska härligt ändå! Bra grej det här med att få böcker utvalda åt sig så de faktiskt blir lästa istället för bara väntande.

MaddAddam är sista boken i trilogin som börjar med Oryx & Crake. Andra boken är The Year of the Flood. Det har varit väldigt bra och spännande läsning. Den här sista boken hade sina fördelar och nackdelar. För det mesta var den jättebra, men vissa tillbakablickar till tiden innan katastrofen gav mig inte så mycket. Jag tycker det är mycket mer intressant att läsa om hur överlevarna har det nu och hur de ska skydda sig mot farorna som fortfarande finns. Till exempel andra människor som inte är så vänligt sinnade.

Men allt som allt, jättebra trilogi! Ska jag välja en favorit nu när hela är utläst så blir det nog faktiskt bok två. 

The Year of the Flood av Margaret Atwood

Originaltitel: The Year of the Flood

Sidor: 528 (Häftad)

Serie: The MaddAddam Trilogy (del 2)

"The sun brightens in the east, reddening the blue-grey haze that marks the distant ocean. The vultures roosting on the hydro poles fan out their wings to dry them. The air smells faintly of burning. The waterless flood - a manmade plague - has ended the world. But two young women have survived: Ren, a young dancer trapped where she worked, in an upmarket sex club (the cleanest dirty girls in town); and Toby, who watches and waits from her rooftop garden. Is anyone else out there?"

Jag läste första delen, Oryx och Crake för nästan två år sedan. Då var det faktiskt också på inrådan av sambon. Men det var innan han var pojkvän ens! Nu, två år senare, valde han fortsättningen som januaris bok för mig att läsa.

Det var verkligen på tiden att jag fortsatte med trilogin! Jag förstår inte varför jag är så dålig på det här med serier, med några få undantag. Jag kom tyvärr inte ihåg så många detaljer från första boken, men allteftersom berättelsen i The Year of the Flood berättades kom en hel del tillbaka. Speciellt när karaktärer från Oryx och Crake började nämnas. Men den här boken handlar inte om de två, den handlar om Toby och Ren. Två kvinnor som jag verkligen tycker om att följa. Jag gillar deras karaktärer och hejar på dem hela tiden.

Precis som i förra boken hoppar den här mellan nutid och dåtid. I nutid befinner sig Toby och Ren på olika platser och de har överlevt medan större delen av befolkningen har dött. Båda två tänker tillbaka på hur livet var innan, och genom de tillbakablickarna får man följa deras liv och hur de lärde känna varandra.

Jag gillar den här ännu mer än första. Det kändes som att jag fick bättre grepp om historien den här gången av någon anledning. Kanske för att jag läste den på engelska? Oryx och Crake läste jag på svenska och det är väl inte omöjligt att någon känsla förlorades i översättningen där. Jag gillade den men The Year of the Flood fångade mig verkligen på ett helt annat sätt.

Nu har jag bara sista delen, MaddAddam, kvar att läsa! Den finns bland sambons böcker så jag skulle gissa på att den kommer väljas åt mig ganska snart.

Oryx och Crake av Margaret Atwood

Originaltitel: Oryx and Crake

Sidor: 376 (Inbunden)

"Huvudpersonen och berättaren i boken kallar sig Snömannen. Han sover i ett träd, insvept i ett lakan. Han sörjer sin älskade Oryx och sin bäste vän Crake. Mat och andra förnödenheter försöker han hitta i ett ödelagt område där insekter förökar sig snabbt, och där nassonger och varjundar härjar i plebsområdena där vanliga människor en gång levde.

När han försöker få en överblick över det som hänt, tvingas han gå decennier bakåt i tiden. Hur kunde allt falla samman så snabbt?

Han söker svaren på sina frågor i den resa han gör; till sitt förflutna och till Crakes högteknologiska bubbelkupol, där han skapade sitt ödesdigra Paradice Project som hela världen skulle komma att beklaga."

Jag har inte läst någon bok av Atwood tidigare, men fick tips om att börja med den här! Dessutom vet jag att en av mina kollegor tycker otroligt mycket om den. Så det var spännande att äntligen plocka upp den och börja läsa!

Det är ju bara att direkt konstatera att jag har fått mersmak. Det var faktiskt lite jobbigt när boken var slut för jag hade kunnat fortsätta läsa ett bra tag till! Jag tycker alltså väldigt mycket om den. Den är fascinerande och obehaglig, båda de sakerna beror på att det känns som en framtid som faktiskt skulle kunna hända. Hon bygger upp det hela så trovärdigt under läsningen.

Berättelsen hoppar mellan nutid och dåtid. Nutid, när Snömannen försöker överleva i en värld där allt gått fel och dåtid i hans minnesbilder där man sakta får veta vad som lett fram till att världen ser ut som den gör. Mest tycker jag nog om dåtids-delen men båda är riktigt bra!

Nu får jag se till att det inte dröjer för länge innan jag plockar upp en till bok av Atwood! För fler kommer det helt klart att bli.