"2017: Signe är snart sjuttio, men skräms inte av havet. Hon seglar ensam bort från sin barndomsbygd i Norge för att konfrontera mannen som hon en gång älskade. Det är bara hon, båten som heter "Blå" och en märklig last.
2041: David tycker att han är för ung för att vara far, ändå har han blivit ensam med sin lilla dotter. De två är på flykt genom ett Sydeuropa som är drabbat av torka, där nord står mot syd, och där vattnet inte längre räcker till oss alla. Allt förändras den dag då de upptäcker en segelbåt i en övergiven trädgård långt inne i landet."
För fyra år sedan läste jag Maja Lundes Binas historia, redan då sa jag att jag ville läsa Blå men det har alltså dröjt flera år innan jag faktiskt tog tag i det. Mest var det för att Jennifer skulle läsa den och hon sa att den var riktigt bra som ljudbok, så jag har hoppat mellan ljud och den fysiska boken. Det har hjälpt när läslusten inte riktigt varit som den ska.
Blå är hur som helst precis lika bra som första delen i Lundes klimatkvartett. Hon har ett fantastiskt språk som är vackert samtidigt som det griper tag i mig som läsare. Jag dras in, blir engagerad och känner med karaktärerna.
Framtidsperspektivet är väldigt läskigt och obehagligt att läsa om. Folk flyr undan bränder, dricksvatten är en bristvara och mycket vi tar för givet idag är borta. Här hejar jag verkligen på David och hans lilla dotter.
Jag ser fram emot del tre, Przewalskis häst, och förhoppningsvis tar det inte fyra år till innan den blir läst.
