Den stora skrivboken av Agota Kristof

 

Originaltitel: Le grand cahier

Sidor: 153 (Pocket)

Serie: Ja, men hittar inget namn (del 1)

"Två tvillingbröder kommer till sin mormor långt ute på landet där de ska inackorderas eftersom deras mamma inte längre kan skaffa mat till dem i staden. Det är krig. Pojkarnas pappa är vid fronten. Ingen vet om han fortfarande lever. Ett icke namngivet krig, ett icke namngivet land, en mormor som kallas för Häxan av byns invånare, och som är alkoholiserad och elak. För att överleva i den absurda och inhumana vuxenvärlden för Lucas och Claus krigsdagbok över allt de upplever."

Den här boken fick jag av B. Böcker på Instagram! Det är en pocketutgåva med hela trilogin i sig men jag har till att börja med bara läst första delen, Den stora skrivboken. 

Okej, då ska vi se. Det är en väldigt speciell berättelse. På många sätt obehaglig. Den är skriven i ett vi-perspektiv, vilket jag tycker gör det hela lite mer creepy. Två små pojkar som ser sig som en enda person. Att deras personligheter sedan utvecklas till ganska känslokalla gör inte stämningen lättare. Jag har varit både riktigt fängslad och vissa gånger riktigt äcklad under läsningen. Det finns speciellt en scen som jag försöker skrubba bort med såpa från min inre syn. Min kollega som också läser boken visste precis vilken jag menade utan att jag ens behövde säga vad som hände så det är verkligen något som sticker ut.

Men som sagt, jag är samtidigt väldigt fängslad. Den är på något vis fascinerande. Det är pojkarnas uppförande som gör det. Ibland kan de tolkas som snälla, för att i nästa stund hämnas eller straffa folk i deras omgivning på allt annat än trevliga sätt. Eller bara använda andra för att nå dit de vill komma. Jag vet aldrig var jag har dem. 

Boken slutade på ett sätt som gör mig väldigt nyfiken på del två så jag kommer helt klart att läsa vidare. Jag tar bara en paus för att andas lite innan jag kastar mig in i deras värld igen.