Originaltitel: Spår av dina händer
Sidor: 168 (Inbunden)
Det här är en riktig jobbig bok att läsa. Men den borde ändå läsas av många, för att skapa ett förstående för varför man faktiskt stannar hos någon som misshandlar en. Det är inte så lätt att bara gå när man har brutits ner både psykiskt och fysiskt. Det är omöjligt att inte se det efter att man har läst om Cornelia."Som fjortonåring inleder Cornelia ett förhållande med den två år äldre Christoffer. Förälskad i den tystlåtne och blyga mannen hamnar hon snabbt i ett förhållande som förvandlar hennes liv till en mardröm. Långt från uppväxtens Tornedalen svävar hennes liv nu i livsfara.Efter mer än tre år av misshandel, våldtäkter och fångenskap måste hon göra ett val - Stanna kvar eller fly för sitt liv."
Spår av dina händer är baserad på författarens egna upplevelser. Det hon har gått igenom borde ingen någonsin behöva vara med om. Men det händer oftare än man kanske tror. Förhållandet i boken är hemskt. Jag mår fysiskt illa medan jag läser och ibland när misshandeln går så långt att hon förlorar medvetandet är det så att jag själv har prickar dansande framför ögonen bara av att tänka på smärtan och rädslan hon måste ha känt. Det är ärligt, rått och verkligt.
Samtidigt som hon skriver om mardrömsliknande händelser så har hon ett väldigt eget språk. Det är flera gånger vackert trots ämnet. Hon är uppvuxen i norr och använder årstiderna och det extrema mörkret och ljuset vi har här uppe för att beskriva det hon går igenom. I början av förhållandet, när pojkvännen fortfarande är charmig, romantisk och precis allt hon vill ha skriver hon:
"Sommaren var i antågande men midvinternatten sänkte sitt mörker över mig.Jag tycker hon är otroligt stark som nu orkat skriva och dela med sig av allt. Berättelser som hennes behövs för att dra fram det här i ljuset. För att man ska sluta skämmas om man utsätts för våld. Det är inte dig det är fel på. Det är alltid den som misshandlar som gör fel, oavsett om misshandeln är fysisk eller psykisk.
Och jag såg det aldrig hända." - sid. 29
Nu har jag inte läst just den här boken men det som jag tycker är bra är att både den fysiska OCH den psykiska misshandeln kommer i ljuset. Tycker det är bra att det kommer fram fler böcker och berättelser om ämnet, tycker att jag har sett en liten ökning på det området men jag kan ha fel.
SvaraRaderaJag håller med! Både om att de behövs och att de verkar bli fler. Mitt tidigare förhållande var inte lika hemskt i den fysiska misshandeln som i den här boken utan mycket värre med den psykiska och båda är verkligen viktiga att prata om. Den här boken gav mig däremot en väckarklocka i vad jag hade kunnat hamna i om jag inte hade tagit mig därifrån när jag gjorde och det var väldigt känslosamt!
RaderaDet var starkt av dig att lyckas ta dig ur förhållandet så det inte blev ännu värre! Förstår att det var en riktigt känslosam läsning. Tycker själv att det är väldigt skrämmande och obehagligt att läsa om men som sagt; viktigt. Ha en fortsatt fin dag! :)
RaderaDu också! :)
RaderaHåller med så mycket. Fysisk misshandel pratar man ju åtminstone om en del, även om både okunskapen och stigmatiseringen är hög, men psykisk misshandel och gaslighting pratar man inte lika mycket om - även om det också börjar komma upp i ljuset nu.
RaderaÄr själv uppväxt med psykisk misshandel och det var många gånger hemskare än att bli slagen (enligt mig) för det var liksom osynligt, man hade inga bevis att visa upp för folk och också att det satte sig djupare i en på nåt sätt.
Jag läser sällan såna böcker, just för att jag tycker de är så jobbiga. Vill helst att min läsning ska vara lite "lättare" även om de kan vara råa och våldsamma, men de är ändå påhittade. Att läsa sanna historier tycker jag är sjukt jobbigt och emotionellt tungt, men de är oerhört viktiga!
Jag förstår verkligen hur du menar. De gånger mitt ex faktiskt lämnade blåmärken, mest efter att ha hållit fast mig så pass hårt, så kändes det som att jag i alla fall såg bevis själv. Jag var inte galen, något i förhållandet var fel. Även om jag aldrig visade upp märkena för någon och ändå stannade kvar efteråt så var de ändå något som faktiskt gick att se och kunde visa att jag inte bara inbillade mig allt. För så kändes det ibland när han berättade att han minsann sa till sina kompisar hur han var mot mig och de inte tyckte det var något konstigt. Till slut var jag ju säker på att jag överdrev eller liknande och då kändes det som att jag höll på bli tokig på riktig.
RaderaFörstår verkligen att du inte orkar läsa om det heller! Jag behöver göra det fortfarande just för att jag fortfarande behöver se på något vis att jag inte var galen, att det som hände faktiskt är något som är fel och att jag inte är ensam om det. Det blir ett sätt att bearbeta allting.
Usch, blir så arg på sånt. Jag blir fortfarande triggad av vetskapen att det finns människor där ute som manipulerar andra så pass mycket att de själva inte vet om det de upplever är sant eller inte, för jag vet precis hur det är. Det är rena tortyren. Fy, det är så hemskt! Man kan ju få PTSD av mindre...
RaderaMen så som du resonerade gjorde jag också. Ett märke hade åtminstone kunnat styrka det jag upplevde, men det hände aldrig. Eller ja, inte just slag i sig utan mer knuffar och bli fasthållen/nertryckt i golvet osv. Sånt lämnar ju inga fysiska märken. Ord däremot, vilka djupa inre sår de efterlämnar...
Också sinnessjukt att ingen reagerar på hur folk beter sig, speciellt om de pratar öppet om det! Sånt blir jag också arg på... Men jag blir arg av det mesta ;) Jag hoppas att du ändå mår bättre idag och har återhämtat dig någorlunda av sviterna från ditt vidriga ex (må han brinna).
Ja man får nog leva med spår av den behandlingen länge på vissa sätt. Det försvinner inte bara över natten hur mycket man än vill det! Jag tror faktiskt aldrig att han pratade med sina vänner om det, och om han gjorde det sa han garanterat aldrig hur det egentligen var. Han sa nog bara så åt mig för att få mig att tvivla på mig själv ännu mer och tro att vad han gjorde var helt normalt. Och det funkade ju tyvärr!
RaderaDet gör jag! Jag mår mycket bättre och har hittat tillbaka till mig själv. Har underbara vänner och familj som stöttat hela vägen trots att jag nästan försvann från dem under tiden. Så nu mår jag oftast bra! Kan fortfarande bli osäker pga saker han sagt osv och få flashbacks men större delen av tiden är livet bra igen :) Hoppas du också mår mycket bättre nu och inte behöver lida mer av det du upplevt tidigare!