""William låg framme på fördäck. Om han hade skärpt blicken över styrbords sida skulle han kunnat skönja konturerna av Galway Bay flyta förbi som en tyst, grön synvilla just ovan horisonten. Men hans ögon hade förvandlats till vatten, liksom hans kropp hade blivit den ocean han försökte korsa. Genom tårarna såg han gud. Och om den allsmäktige behagat titta tillbaka på William hade han sett honom, naken och utmärglad, vilse i en segelbåt på norra Atlanten. Just på gränsen till galenskap, på handfast kurs mot sitt eget förfall."Den här boken vann jag för ett tag sedan inne hos Boktokig och sedan har den fått vänta i hyllan innan det kändes helt rätt att börja läsa den.
Förlorad till havs skriver William brev och sjösätter på vågorna. I den bohuslänska skärgården inträffar ett mirakel. Historien vindlar sig genom en norrskensnatt i Västerbotten under kriget till kanariefågelskvitter nere i en walesisk kolgruva. Fram till Mika, som funderar på att göra slut. Helst bland folk, för att kunna bevara någon slags värdighet. "Om två veckor, på stormarknaden." Men tidigare generationer hänger över hans axel, och en röd tråd spänner genom tid och rum, knyter ihop två älskande med varandra."
Sedan tog det lite längre tid än det borde att komma igenom den; den är bara 188 sidor lång och det borde ha gått ganska snabbt för mig att avsluta. Jag kommer till anledningen varför det tog tid snart.
På framsidan står det "Svindlande vackert om rädsla, passion och dårskap". Och vackert är det faktiskt, språket är vackert. Det är starka känslor som beskrivs och berättelser från olika tider binds samman på ett bra och smidigt sätt.
Men, trots att den är vackert skriven så fångar den mig aldrig helt, jag kan inte sätta fingret på vad det är som inte klickar. Det blir bara ingen magisk känsla mellan mig och Brev från en bruten horisont, även om jag verkligen trodde att det skulle bli det.
Vackert, både insidan och utsidan, men något djupare blir det inte för mig tyvärr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar