Sankta Psyko av Johan Theorin

Originaltitel: Sankta Psyko

Sidor: 399 (Inbunden)

"Till en stad på svenska västkusten kommer den 29-årige Jan Hauger för ett vikariat som förskollärare. Men Gläntan är ingen vanlig förskola. Den ligger invid muren till Sankta Patricias regionklinik - med öknamnet Sankta Psyko - ett säkerhetsklassat sjukhus där psykiskt störda våldsbrottslingar tvångsvårdas. 

På Gläntan vistas barnen för att behålla kontakten med de inspärrade föräldrarna. En av Jans uppgifter är att eskortera barnen genom den källargång som förbinder förskolan med kliniken. 

Jan är en duktig pedagog men förtiger också saker, som varför han så gärna ville ha tjänsten på Sanka Psyko. Och vad som egentligen hände flera år tidigare när han gick ut i skogen med en dagisgrupp - och kom tillbaka med ett barn för lite."

Jag har läst flera av Theorins böcker tidigare och tyckt jättemycket om dem. Ändå har den här och Rörgast blivit liggande länge i bokhyllan. Men Elza gav mig en knuff i rätt riktning och gjorde mig väldigt pepp på att äntligen ta upp Sankta Psyko!

Det är jag verkligen glad för att hon gjorde. Så fort jag öppnade boken och började läsa blev jag påmind om hur bra Theorin skriver. Hur spännande hans berättelser är och hur svåra de är att lägga ner! Det har verkligen varit ett nöje att följa med i den här lite kusliga, mörka berättelsen.

Jan är en ganska intressant huvudkaraktär. Han är komplicerad och jag har svårt att bestämma mig vad jag tycker om honom. Vissa gånger är han riktigt sympatisk, andra tar han så galna beslut att jag bara vill skaka om honom. Och ibland tänker han verkligen inte längre än nästan räcker! Men det är det som gör det så spännande också. Hans privata sökande efter något eller någon inne på Sankta Psyko och vad han gör för att lyckas med det han vill. Det är en bladvändare och hela känslan runt boken passar perfekt i höstmörkret.