fredag 16 oktober 2015

Vet ni vad jag är rädd för?

En hel del saker om jag ska vara helt ärligt. Och rädd kanske inte är rätt ord. Orolig, extremt orolig. På ett sätt som gör att jag får panikångest av vissa saker, saker som andra tar för givet att man ska klara av att göra. För bara tre år sedan var det helt omöjligt för mig att gå till affären själv. Jag och min dåvarande sambo bodde 15 minuters promenad bort från affären, men det var ett berg som var omöjligt för mig att bestiga. Kroppen gjorde allt den kunde för att slippa så fort det nämndes, eller så fort jag tänkte försöka: ryggvärk, magvärk, illamående, frossa, yrsel, handen som kramade om hjärtat och fick det att slå så jag trodde jag skulle dö.

Varför detta avbrott i bokinlägg, kanske ni undrar nu? Jo, för en annan sak jag på grund av ångesten har undvikit i...kanske 8 år nu, är att resa. För det var runt den tiden jag och dåvarande sambon flög till Skottland, och på planet dit svimmade jag för att jag hade stressat upp mig så mycket. Hemfärden gick bra, men det är så klart inte det jag minns bäst. Jag minns ditresan, hur pinsamt det var, hur jag drog oönskad uppmärksamhet till mig. Och efter det har jag inte satt mig på ett plan eller på ett tåg, för jag var säker på att samma sak skulle hända igen. Det tog mig år att ens åka buss efter det.

Men vet ni vad jag gjorde i tisdags? Jag satte mig på ett plan. Jag hade blivit medbjuden till Stockholm med jobbet. Det skulle vara en bokdag där då vi skulle få sitta och lyssna på förlag och författare som berättade om sina aktuella böcker. En dröm för mig, så jag tackade ja trots att jag var livrädd. Tänk om jag svimmade med kollegorna med? Vi kan ju säga att jag inte sov gott natten från måndag.

Men, jag fixade det. Jag svimmade inte, jag överlevde. Det var jobbigt vissa stunder, speciellt på resan dit. Jag försökte lyssna på musik men fick överge den idén snabbt då jag kände den välbekanta panikkänslan krypa fram så fort jag satte i hörlurarna. Något som hjälpte var att jag fick fönsterplats, det underlättar att ha något att koncentrera blicken på, något att tänka på. Och sedan måste jag säga tack till mina kollegor. Jag vet inte om ni gjorde det medvetet eller omedvetet, men ni var otroligt bra på att berätta om hur allt skulle gå till, och det hjälper mig att känna att jag har lite koll.

Vad vill jag med det här inlägget egentligen? Jag vet inte...kanske bara skriva av mig, kanske skriva om det så det kan sluta vara något att skämmas för. Kanske någon som råkar ramla in hit har det jobbigt med de här sakerna, med ångest och att inte kunna göra sådant man egentligen vill för att ångesten hindrar. Dels, du är inte ensam, det hjälper dig kanske inte att veta men ibland är det en tröst. Och det kan bli bättre, jag hade i stort sett gjort mig själv till en fånge i min gamla lägenhet på grund av de här känslorna och trodde aldrig att jag skulle klara att bo själv, ha ett jobb, flyga.

Vägen till att må bättre kan kännas grymt jobbig, jag jobbar fortfarande med det varje dag, men det är så värt det när man märker framstegen.
Jag hittade min belöning för att jag steg på planet i tisdags när vi hade lyft, jag fick se det här, en annan värld ovanför molnen:


Sedan hade jag en av de roligaste dagarna jag någonsin haft. En totalt boknördig-dag. Det var helt otroligt. Författarna och förlagspersonerna var roliga och trevliga att lyssna på, jag fick skratta mycket. Vi fick också lite goodie-bags med oss som jag ska visa upp senare. Jag är otroligt glad att jag sa ja, och så jäkla stolt över mig själv att jag klarade det.

34 kommentarer:

  1. Det blir bättre <3 Jag trodde aldrig jag skulle kunna ta hand om mig själv för några år sedan, men nu fungerar jag ju som en hyfsat normal person. Och nu har du ju tagit ytterligare ett steg mot att bli bättre! Heja!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det blir ju det! Sakta men säkert blir det ju bättre på alla sätt och det är så skönt :). Tack!

      Radera
  2. Vad härligt att läsa! Starkt gjort av dig! Låter desdutom dom belöningen du fick - en härligt boknördig dag - kanske kan funka som en morot att prova igen :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack :). Absolut! Nästa utmaning är att ta mig till Augustgalan i november.

      Radera
  3. Så starkt av dig! låter som du hade en jättebra dag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! :) Absolut, det var som en dröm!

      Radera
  4. Vad härligt! Du vet att även den längsta resan börjar med ett litet steg :)

    SvaraRadera
  5. Det kändes skönt att läsa. Jag harven 15-årig dotter som jag tämligen nyligen har förstått att hon har detta problem. Hon skulle på en konsert men hennes kompisar ringde oss så vi fick hämta henne. Som pappa är jag givetvis orolig för henne o jag blev glad av att läsa det du skrev.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh men då är jag extra glad att jag skrev om det! Jag hoppas det blir lättare för henne också snart. Det är så trist när det förhindrar en att göra saker man vill.

      Radera
  6. Åh, så härligt! Jätteglad för din skull!! Sedan jag började läsa din blogg har du tagit milslånga kliv framåt hela tiden och det är så fint att läsa. Hoppas att det fortsätter så!!! :)

    Jag flög senast för sexton år sedan. Allt gick bra men en oförklarlig flygrädsla infann sig ändå strax efter. Vi får se när jag kan ta samma steg som du och sätta mig på ett plan igen ...

    Kram på dig!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla! :)

      Oj, vad jobbigt att den rädslan bara dök upp så. Men jag hoppas du också kan komma över den.
      Kram!

      Radera
  7. Så härligt att du vågade ta steget trots din rädsla.

    SvaraRadera
  8. Är så glad för din skull!! :D Det här är ett jättefint inlägg och jag sitter och ler för mig själv när jag har läst det. :) Jobbar själv med olika problem och då är sånt här så underbart att läsa. :) Ha en fin helg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! :) Jag är glad om det kunde göra någon liten nytta :) Trevlig helg till dig också!

      Radera
  9. Wow, bra jobbat! Var stolt över dig själv :)

    SvaraRadera
  10. Victoria, du är inte ensam. Jag mår också väldigt dåligt över vissa situationer som egentligen inte är så farliga som de målas upp som i min hjärna. Stressen resulterar i IBS- mage som alltid gör sig påmind vid de sämsta tidpunkter. Det var starkt gjort att du tog dig över den där tröskeln. Och jag beundrar att du vågar vara öppen med och berätta om sånt du tycker är jobbigt. Jag är mer en sån som lägger locket på. Kram på dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är det underligt hur allt kan bli så livsfarligt i ens tankar? Och hur svårt det är att bryta de där tankegångarna. Hoppas det går framåt för dig också! Jag brukade trycka undan allt och tycka att det var jättejobbigt att erkänna att det är något "fel" på mig,eller ja, det är fortfarande jobbigt, men försöker bli bättre på det också och tänka att om jag på något vis blir okej med det så kanske det kan släppa lite till.
      Kram!

      Radera
  11. vad roligt att läsa att det gick så bra för dig! själv har jag aldrig tyckt om flyga-delen även om jag älskar att resa, så att kämpa sig igenom dom känslorna på ett flygplan var riktigt starkt! kul att få bli medbjuden på en sån dag av jobbet, skulle en själv inte tacka nej till.. ;) spännande att se vad du fick i goodiebagen (älskar goodiebags) haha :D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! :) Haha ja goodiebags är alltid kul :D

      Radera
  12. Skönt att det gick bra. Jag har själv en del lite märkliga fobier (t ex stora fönster) som folk inte riktigt alltid har förståelse för, men jag vet också att så länge man vågar ta ett steg i taget så kan det bara bli bättre.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis :) Då går det sakta men säkert framåt.

      Radera
  13. Fasen vad du är bra! Jag har också en del udda fobier som påverkar hur jag lever mitt liv men som andra inte alltid har förståelse för, vissa av dem vågar jag ibland utmana men inte alla. Och framför allt inte alltid. Starkt jobbat!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Det är lite jobbigt när det är så svårt för vissa att förstå. Men härligt när man ändå lyckas hitta ett sätt att leva med dem och försöka minska dem :)

      Radera
  14. Så starkt av dig :) det är starkt att även gå ut med en sån sak här :) heja heja dig för att det ska fortsätta framåt :)

    SvaraRadera
  15. Så glad för din skull. jag är själv högkänslig och vet hur det är att undvika vissa situationer som man vet att man mår dåligt av, såna situationer som är så naturliga för andra. Kan bara tänka mig hur skönt det måste kännas efter att ha tagit ett sånt stort steg framåt som du gjort :) Starkt jobbat !

    SvaraRadera
  16. Wow, jag är mållös. Att du inte hade flugit sedan dess! Otroligt bra gjort. Och så mycket positiv respons du fått på detta inlägg. Jättekul att dagen blev bra!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! :D Ja jag är jätteglad över hur fin respons det fått, helt otroligt :)

      Radera