onsdag 3 december 2014

Rovdjur av Caroline L. Jensen


Sidor: 344 (Inbunden)
Recensionsexemplar: Från Hoi Förlag, tack så mycket! 
"Skräcken hade naglat fast honom vid madrassen, vad det än var som långsamt rörde sig därute skulle det hasa sig in, över tröskeln, fram till sängen och sedan...och sedan?
 När vi är några meter från ingången hör jag ljudet. Susandet. Väsandet. Det kommer från hennes avhuggna hals. Hon andas.
Över hans tinning, strax intill hans vänstra öga, löpte fyra långa klösmärken. Sårkanterna var svullna och buktade utåt. Om han inte visste bättre skulle Gustav säga att någonting hade klöst sönder huden inifrån.
Varelsen som hade kommit ut ur spegeln var stor. Fyra meter lång, uppskattade han. Tjock. Vita och grå testar av oljigt tagel växte i klungorna på huvudet och nerför ryggraden i en stinkande, flottig sträng. Den sista metern av varelsen var inne i badrummet, och piskade fram och tillbaka. Den viftar på svansen, tänkte Martin, och sedan kräktes han på badrumsmattan."
Jag har verkligen fått äta upp det här med att jag inte gillar noveller den sista tiden. Nu har jag fått läsa otroligt många bra böcker med just noveller i! Det kanske är så att det måste vara riktigt bra skräck för att jag ska tycka om dem?

Som Rovdjur till exempel. Jag gillar alla noveller i den, de flesta väldigt mycket faktiskt. Den jag fastnade minst för var nog den längsta, som är den näst sista i boken. Det är den som hade minst skräckelement i sig också. Så det kanske bevisar min teori? Det måste vara skräck för att jag ska fastna för just den här formen av berättande.

Jensen skriver otroligt bra. Det kryper i huden på mig vare sig det är monster som kommer ut från speglar eller bara personers vansinne som sakta men säkert byggs upp till något mer i slutet av en berättelse. Vissa gånger mår jag smått illa under läsningen för att det är så pass levande skrivet, det går otroligt lätt att se framför sig vad som händer och det är inte trevliga saker.

Det som genomsyrar alla de här historierna är ett djupt mörker. Det är inte mycket hopp här inte för huvudpersonerna. Har de onda företeelserna eller varelserna fått tag på en så är det svårt att se någon räddning.

Min favorit, den som var mest obehaglig och verkligen fick mig att skaka till, får nog bli den som heter Bortom Brahms, den handlar om en babymonitor som sakta men säkert driver en nybliven mamma till vansinne. Den kryper verkligen in under skinnet på mig som läsare och lämnar mig väldigt uppskakad.

Åh jag kan nog inte lämna det med bara en favorit. En annan får bli Söker sig hem, för att det var en väldigt annorlunda vinkling i den. Det tog ett tag innan jag förstod hur det låg till och då var det verkligen ett överraskningsmoment.

Nu har jag på kort tid läst två böcker av Jensen och jag ser fram emot att få läsa ännu mer spännande av henne i framtiden. Fortsätter hon så här kan hon nog bli en favorit här hemma.
Vill ni ha en samling med riktigt bra skräcknoveller att läsa i vintermörkret, testa den här!

3 kommentarer:

  1. Nytt inlägg om Pompeji uppe! Sen ska vi läsa ut boken, så blir tankar en gång till, sedan recension!

    SvaraRadera