"I en närliggande framtid, i efterdyningarna av en stor katastrof, har Japan isolerat sig från omvärlden. Barnen är så svaga att de knappt kan gå, medan de äldre tycks odödliga. Här lever pojken Mumei med sin gammelmorfar Yoshiro. Mumei är sjuklig och svag, men ändå omgivningens ljus och hopp."
Åh jag är så kluven till den här boken.
Det jag verkligen tycker om är karaktärerna. Jag gillar att följa Yoshiro och hans barnbarnsbarn Mumei. Deras vardag är intressant med tanke på hur rollerna bytts och den gamle Yoshiro är den som är full av kraft och energi medan den unga Mumei har svårt att äta och gå. Det kanske låter som en bok som ska vara full av hopplöshet men det är den inte. Mumei är så härligt positiv och nyfiken.
Men ändå känns det som att jag läst en bok där ingenting händer. Jag önskar nästan att det här med sändebudet kom tidigare så jag fick följa det i en del av boken. Nu blir det väldigt stilla. Och trots att världen är intressant och karaktärerna är lätta att tycka om lämnas jag med känslan av att vilja ha något mer.
Jag är verkligen glad att ha läst den för det var värt att lära känna Yoshiro och Mumei men den passar mig inte helt och hållet på grund av att det händer så lite.
lyssnade på Tawada när hon var i Göteborg, nyfiken på denna.
SvaraRaderaDen är ändå läsvärd även om den är lite långsam :)
RaderaLät ju som en udda bok om inte annat, men trist att den verkade vara lite seg. Man blir ju dock nyfiken på den!
SvaraRaderaJa det är synd att den inte funkade till hundra procent! Men jag är ändå glad att den är läst, det var verkligen fina karaktärer :)
Radera