30 år av tystnad: mitt liv i skuggan av mordet på Olof Palme av Anna Hage

Originaltitel: 30 år av tystnad: mitt liv i skuggan av mordet på Olof Palme

Sidor: 268 (Pocket)

Recensionsexemplar: Från Bokförlaget Forum och Månpocket

"En vardagskväll i februari 2016 möter Anna sin egen blick i tv-rutan. Det är blicken hos en skrämd sjuttonåring. En tjej med sprejat hår i 80-talsfrisyr sitter i Aktuelltstudion och berättar om mordnatten då Olof Palme mördades. Nu, trettio år senare, sitter Anna hemma i tv-soffan och drabbas av frossa. Det skakar i hela kroppen och hon mår illa. På natten känns det som om hon ska kvävas. Tankar, minnen och känslor, allt flimrar förbi som i ett kalejdoskop. Det finns en gräns för hur länge man kan trycka ner sina känslor. 

Det upptäckte Anna Hage som blev vittne till Palmemordet. Hon var ung gymnasieelev och försökte rädda livet på statsministern den där februarikvällen 1986. En traumatisk upplevelse som tillsammans med det efterföljande drevet i media, polisförhören och rättegångarna har påverkat hennes liv starkt. Nu väljer hon att inte längre blunda för smärtan och berättar sin egen historia om vad som hände. Hon beskriver själva mordnatten, polisförhören, utsattheten och känslan av att vara den som alla skvallrar om. 

Hon berättar om livet idag, om hur de åren präglat henne, om maktlöshet och skamkänslor. Om vikten av att våga möta sina värsta rädslor - och om att gå vidare i livet."

1986 var jag inte född ännu. Men jag har så klart hört en hel del om mordet på Olof Palme. Mest om alla olika teorier som finns om vem som låg bakom det. Däremot hade jag aldrig hört talas om Anna Hage tidigare. Jag visste inget om hennes insats den kvällen, hade aldrig hört talas om den då sjuttonåriga tjejen som var bland de första på platsen och försökte rädda statsministerns liv.

Nu är jag väldigt glad att jag fick chansen att läsa den här boken så jag kunde få ta del av en, för mig, helt okänd sida av berättelsen. Hage berättar om kvällen, var hon hade varit, vilka hon var med och stunden då hon såg en man falla till marken och sprang fram för att försöka hjälpa till. Det var först efteråt, när polis och ambulans hade kommit fram, som hon insåg vem mannen var. Hon beskriver allting så levande att jag får lite panikkänslor när jag läser om blodet som klibbar på hennes händer, hur hon försöker få bort det och illamåendet som sköljer över henne. Chocken, insikten om vad som faktiskt har hänt. Det är jobbigt att läsa om och jag kan inte ens föreställa mig hur det måste ha varit att vara med om det i verkligheten.

Längre in i boken får man ta del av hur lite folk tänker på hennes mående, hon har precis sett statsministern dö, hon har varit med om något oerhört traumatiskt men ingen finns där för henne. Hon får ingen att prata med om allting. När hon senare kallas som vittne till rättegångarna är det ingen där som hjälper henne förstå hur allt går till. Hon bara slängs in i ett rum fullt med folk som stirrar på henne och verkar bli besvikna på de svar hon kan ge. Jag förstår verkligen hur allt det här har kunnat sätta djupa spår som levt kvar så länge, men förhoppningsvis har de blivit lättare att hantera efter att hon har fått dela med sig av sin berättelse på det här sättet.

Det här är ingen bok som handlar om Olof Palme, det handlar om en ung tjej som upplevde något traumatiskt och inte fick det stöd hon behövde där och då för att hantera det. Hage skriver i boken att det känns som att hon aldrig kommer bli helt fri från det här, så fort något händer i Palmeutredningen så tar journalisterna kontakt och vill ha kommentarer från henne, trots att det gått så många år. Jag kan bara tänka mig hur frustrerande det måste vara.

Anna Hages berättelse är svår att lägga ner när man har plockat upp den. Det är jobbig läsning på grund av ämnet men samtidigt är den inte svår att ta sig igenom. Man blir frustrerad över hur hon behandlas och vill egentligen mest sträcka sig in genom sidorna och ge henne en kram.