Istvillingar av S.K Tremayne

Originaltitel: The Ice Twins

Sidor: 349 (Inbunden)

Recensionsexemplar: Från snälla Lind&CO, tack! 

"Lydia och Kirstie är enäggstvillingar - sex år gamla, oskiljaktiga och så lika att inte ens deras föräldrar kan säga vem som är vem. Plötsligt händer det som bara inte får hända: Lydia faller från ett balkongräcke och dör. 

Efter ett års tungt sorgearbete beslutar sig familjen för att flytta till en liten isolerad ö i Hebriderna där de ärvt ett hus som inte varit bebott på flera decennier. De vill börja på nytt, komma bort från alla plågsamma minnen.

Men inget blir som de hoppats. Kirstie beter sig allt egendomligare - hon tycks djupt olycklig och hävdar att de förväxlat henne med den omkomna systern. I skolan skyr de andra barnen henne hon är outhärdligt ensam. Föräldrarnas äktenskap blir sämre och sämre. Oron för Kirstie - eller är det Lydia - bara växer.

En fruktansvärd misstanke pyr inom modern...vad var det egentligen som hände den där olycksdagen då hennes dotter dog?"

Jag vet att jag låtit lyrisk över ett ganska stort antal böcker på sista tiden, men det är faktiskt så att jag har lyckats läsa många böcker som jag verkligen fastnat för.
Så är det även med Istvillingar. Det är också ett recensionsexemplar jag bad om, för det lät som en bok som skulle passa mig. Och det gjorde den, jag var bara inte beredd på exakt hur bra den skulle vara!

Istvillingar påminner mig lite om Kvinnan på tåget, i just det att den lurar dig som läsare. Jag var så säker på att jag visste hur det låg till flera gånger, men varje gång tog författaren och slängde ut ett nytt spår som både jag och mamman i boken följde efter. En skillnad här är dock att det finns en liten släng av en övernaturlig känsla genom hela boken, vilket jag älskar. Den blir aldrig för påtaglig, utan även den är så att jag som läsare inte riktigt vet om det verkligen är några spökerier eller om saker faktiskt har naturliga förklaringar. Den vred om skallen på mig så många gånger innan allt knöts ihop perfekt i slutet.

I ett stycke satt jag på nålar med hjärtat som var på besök uppe i halsen och slog av nervositet. Jag ville gömma mig bakom en kudde för att det faktiskt var så läskigt. Sådana stunder uppskattas!
Och bara själva grundtanken med boken är lite panikframkallande, tänk om man sörjt fel dotter?

Mitt råd? Skaffa den här boken, och spara den till en regnig och stormig dag. Då kommer den att spela spratt med dina nerver extra mycket.